Kategoriarkiv: Växjö TS

Den hårda skolan

Idag var det dags för strandbjörksspelen och de första matcherna med gemräkning. Vet inte vem som var nervösast. Nioåringen eller jag. Jag hade absolut ingen längtan att uppleva samma trauma som i SEB Next Generations Cup. Men vi har tre enkla regler för grabbens idrottande. Han ska vara med i en lagsport och en individuell sport, den delen bestämmer vi. Han får välja vilken sport och han får själv välja om, när och vilka tävlingar han vill spela. Han ville ställa upp i Strandbjörksspelen även fast han skulle få möta ett år äldre killar och alltså få ännu svårare motstånd än när han förlorade sist. Så länge man lär sig något och tycker det är kul så gör det inget om man förlorar. Mor och jag försökte peppa in i honom att göra sitt bästa och hålla humöret uppe oavsett hur det skulle gå.

Hur gick det då? Första matchen förlorade han mot en större och överlägsen motståndare. De inledande gemen kämpande han väl, men sen vek han ner sig och blev en ganska stillastående statist på banan. En timme senare mötte han en annan 10åring. En spelande kille med brinnande tennisintresse. Det syntes i spelet. Min stillastående son blev utmanövrerad av en tekniskt och taktiskt överlägsen motståndare. Positivt var dock att grabben nu lärt sig få över serven. Motståndarna fick inte allt gratis serverat på dubbelfel. Dessutom höll grabben humöret uppe och gick inte bärsärkagång mellan matcherna.

Efter lunchbesök på en pizzeria var det dags för spel mot en jämnårig kille. Tage vann matchens första gem och därmed även sitt första gem för dagen. Stärkt av denna framgång började han röra på fötterna lite mer. Han servade tekniskt bättre än motståndaren, men spelade i övrigt löst och vågade inte slå igenom svingen. Det var jämnt, men motståndarens bättre fotarbete vann honom matchen.

Senare mötte min son sin träningskompis. Inledningsvis var det jämnt spel. Men efter ett par gem tröt humöret.  Samtidigt som träningskompisen sprang och kämpade på allt och frågade domaren om ställningen titt som tätt började min son hasa sig fram allt mer likgiltigt. Avslutande setet blev en pinsam historia där han hasade omkring och spelade helt likgiltigt. Trots denna zombietennis hade han både fördels- och breakbollar ibland. Synd att dagen skulle sluta helt i moll för som helhet var dagen ett litet steg i rätt riktning ändå.

Som arrangemang var det jättebra på alla sätt idag. Kanonväder, fin stämning och bra domare som höll koll på räkning och regler. Tack till Åke och övriga i arrangörsstaben som tog till vara på möjligheterna att stuva om och få till så mycket spel som möjligt i ett tidsmässigt rimligt kompakt schema.

 

 

 

Betydelsen av fingertoppskänsla med barnen

Igår hade jag möjligheten att skjutsa min son till hans tennisträning. Förutsättningarna var som alltid nära på sämsta tänkbara.  När jag hämtade min son från skolan klockan två var energinivån som alltid helt i botten. Han ville hem och spela TVspel bara, men efter ett en pannkaka och ett par lussebullar  tyckte han att det kunde vara ok med tennis. Så här är det alltid och jag slogs lite av tanken, varför håller vi på med detta? Vi är ju inga tokskallar som går och förväntar oss att han ska bli ATPproffs. Det är inte tennisen i sig som är viktigt, det kunde lika gärna få vara rodd, löpning, bandy eller vad som helst. Men vi tänker inte abdikera och låta honom sätta sig framför TVspelet non stop. Nä, det finns för många belägg för att man mår bättre av lite fysisk aktivitet för att vi ska vika ner oss helt. Men jag är säker på att tennis skulle varit ett avslutat kapitel sedan länge om det inte det vore för Calle. Vi hade säkert konstaterat att tennis inte var hans sport och provat någon annan bara. Sen hade inte den funkat heller och vi hade provat en annan och så vidare.

Nåja, nu åkte vi alltså till Tages träning. När han klev ur bilen var han på nollnivå skulle man kunna säga. Varken pigg eller trött, glad eller sur. När han bytt om till tenniskläderna och kom in i hallen halv tre vände det. Hans spelkamrater stod och bollade på en ledig bana och han for in och började spela med dem. Det var kul att se att de kan gå in och spela och ha lite roligt själva nu, så  var det inte före sommaren. Något har hänt faktiskt. När klockan var kvart i kutade de över till rätt bana där Calle avslutade passet med gruppen före.

Ingen är perfekt och gör alltid allting rätt, men jag har inte sett Calle misslyckas med grabbarna än.  Idag var inget undantag, han körde grundslag och serve med dem. Tage stortrivdes hela tiden och efter passet frågade jag Tage om han hade haft roligt. ”Ja, det sa jag ju redan när vi skulle åka”. Han hade helt förträngt att han bara ville spela tvspel när jag hämtade honom i skolan.  Det finns många bra ledare, men Calle har verkligen en magisk touch som kan få en trött 8åring att gå från ”låt mig slippa” till ”så klart jag ville spela tennis, det har jag ju sagt hela tiden – faktiskt”. Han har en sällsynt kombination av falkblick, fingertoppskänsla och humor som kan få igång grabbarna en fredag eftermiddag. Växjö TS har ett gäng bra ledare, men Calle har en växel extra för att handskas med juniorer. Idrottslandet Sverige skulle behöva många fler Calle för att få fart på tvspelsgenerationen. Visst är det bra att man belönar de som coachar våra landslag, men sett ur ett långsiktigt perspektiv känns det större och viktigare att inspirera och engagera barnen från början. Det vore på sin plats att någon av alla galorna lyfter fram och ger priset som årets ledare till Calle eller någon som Calle. Utan idrottande barn faller hela pyramiden och då kvittar det vem som leder våra landslag.

Taggad

The Calle show

KONSTPAUS: Vi ser på en bild. Ett foto taget med mobiltelfon från strandbjörkets tennisbanor i Växjö. Det är varmt, det är soligt. Året är 2012. Det är dagen före midsommar. Mannen till vänster på bilden har just tagit sig för pannan, gestikulerat entusiastiskt, högt och underhållande. Nu visar han eleverna till höger hur man egentligen ska förbereda sig när man ska slå en backhand i tennis. Mannen på bilden heter Calle Pihlblad. Han är tennistränare i Växjö TS. Det syns inte på bilden, men knappt hundra meter till vänster kommer en annan tenniscoach gående. Han kommer snart att passera kameran och skrattande berätta att att han nyss blivit väckt av mannen på bildens entusiastiska och glada rop till sina elever. Strax efter honom kommer klubbens ordförande som även han kommer att passera kameran nöjt leende i solskenet. Solen skiner i kapp med entusiasmen – allt går bra i tennisskolan nu.

Hur gick det för eleverna då? Det gick så klart bra för energi föder energi. När tränaren bjuder på entusiasm och engagemang dras barnen med. De gick från klarhet till klarhet och det kan tydligt ses på min sons fokus när han slår en av passets många fina backhands på den lilla bilden till höger.

Kul tenniskväll med jobbet

Ikväll hade vi tenniskväll med jobbet. Vi ställde upp med femton tennissugna och VTS ställde upp med tre kalasbra tränare och trevlig information om klubben. Alla hade trevligt och man ska nog vara imun om man inte blir smittad av Fiddes, Bernths och Mackans entusiasm. Jag hade skoj även om det var sån där kväll då det inte riktigt funkade tennismässigt för mig. Jag sprang in i bollen, kom för nära, fick ingen riktig klang i träffen och kände mig klumpig. Bäst stämde det i poängspelet där jag lyfte över bollen och sprang mig till en del poäng. Hade inget klipp i backhanden, men den var ändå säker. Jag slog nog bara bort ut två backhands på hela tiden. Så jag plockade hem poäng på andras misstag. Taktiken fallerade givetvis i poängspelet mot Mackan som inte bjöd på några misstag så klart. Eftersom det inte var ett träningspass med fokus på mig personligen körde jag unplugged utan film eller pulsloggning och tog det lite mindre ”fanatiskt” ikväll. Dock fick jag lite smolk i glädjebägaren av att jag nog har för bra grepp i nya inneskorna. Kände efter ungefär halva tiden att jag fått en rejäl blåsa under ena foten som jag gled runt i resten av tiden. Den sprack aldrig, men nu får jag nog ta det lite lugnt ett par dagar.

Summering av mitt tennisår 2011

Det blir sällan som man tänkt sig. Den klyschan stämmer väldigt bra in nu när jag roar mig med att summera tennisåret 2011 ut mitt personliga motionärsperspektiv. Jag har skrivit 110 blogginlägg om tennis. De flesta (80) har handlat om amatörtennis. En hel har handlat knattetennis och några få gånger har jag dristat mig till att betrakta den professionella tennisen.

Mitt tennisår började med influensa, vuxenkurs, förkylning och Easyluxmatcher i januari och februari. De var riktigt roligt att gå på vuxenkursen och få återkommande teknikträning, men tyvärr kunde jag inte delta fullt ut. Några tillfällen släpade jag mig ner och deltog småkrasslig på ren envishet. Bekymmer med småskador och uppskjutna matcher präglade hela mitt matchspelande i Easyluxligan. I slutet på februari fick jag hälseneinflammation av akut sort och tvingades dra mig ur Easyluxsligan helt. Månaderna mars, april och maj gick i rehabiliterings tecken. Efter många tåhävningar och stretchingövningar kunde jag i maj spela tennis ett par gånger. I brist på någon att spela tennis med tog jag även min första joggingrunda på många år. I juni och juli bollade jag lite med sonen och gjorde ett par löprundor tills jag på nytt skadade foten på semestern den 26 juli. Den fotskadan visade sig lyckligtvis vara lindrig. I augusti, september och oktober spelade jag regelbundet både tennis och sprang. Det blev i snitt två eller tre pass per vecka. Det blev mest dubbeltennis och ju piggare jag kände mig i benen desto mer fel kändes det så jag beslutade mig för att övergå till singelspel istället. November gick i prylarnas och löpningens tecken. Jag bytte rack och fick en iphone med löparappar som sporrade mig till att göra min första löprunda längre än en mil på 15 år. På tennisbanan hade jag svårt att omsätta min förbättrade fysik till bra spel. Avslutade året med ännu mer löpning och ett par underbart roliga träningspass med Bernth.

Bäst 2011?

  1. Min sons tennisspelande och alla välutbildade ledare från Växjö TS  han haft. I år har han gått från skumgummibollar till bollning med normala tennisbollar.
  2. Min första löprunda runt Södra Bergundasjön.
  3. Passen med Bernth.
  4. Appar som Runmeter och Runkeeper
  5. Att Erik utan tvekan gjorde ett extra reportage om tennis i Växjö.

Sämst 2011?

  • Alla knasiga konspirationsteorier och konflikter i tennissverige.
  • Folk som varken dyker upp eller hör av sig till schemalagda speltider.

Tankar om 2012
2012 kommer jag att inleda som testlöpare för företaget Abvio som ska släppa en ny version av appen Runmeter. Jag har lovat att inte berätta vilka de nya funktionerna är, men det kommer att bli riktigt roligt och inspirerande. En fantastisk utveckling för mig som var utdömd som kronisk idrottsinvalid år 2000. Tennismässigt har jag inga speciella planer. Tiderna som jobbet abonnerar på ska fyllas och det skulle förvåna mig om min närvaro inte krävs ett par gånger per vecka vilket gör det svårt att planera in Easyluxspel. Precis som många andra ser jag också fram emot att Växjös nya tennishall blir klar och att få veta mer om vilka spännande aktiviteter som ska bedrivas där. Om grabben fortsätter att tycka det är skoj med tennis skulle en semestertripp till London och Wimbledon kunna bli av.

Nyårslöfte?

  • Att lyssna till på min kropp och spela med glädje.

Gott nytt år alla tennisvänner!

PS! Grattis till den fina placeringen i skinkdubbeln Tommy.

Vad betyder elitserien?

Det har nog inte gått en enda växjöbo förbi att Växjö spelar i elitserien i ishockey nu. Jag har vid otaliga tillfällen hört bekanta uttrycka hur fantastiskt det är. Man säger att elitserien är ovärderlig och kommer att skapa ett enormt intresse som gör att alla ungar börjar spela. Det i sin tur gör att man kan börja satsa på att producera egna spelare och då kommer staden att få en riktig hockeykultur.

Samtidigt är jag är inte så säker på att ens en av tio Växjöbor vet att Växjö senaste 20 åren varit bofasta i elitserien – i tennis. Tennislaget har traditionsenligt fyllts av egna produkter och av lokalt förankrade spelare. Igår säkrade Växjö TS herrlag åter elitseriekontraktet. Sett ur detta perspektiv noterar jag samtidigt att publiksnittet för hockeyn är 5000 och en bra publiksiffra för tennis är tydligen 300. Det väcker onekligen en hel del tankar kring marknadsföring och hur gemene man egentligen värderar egna produkter, tradition och kultur.

Det bästa jag läst på länge.

I min strävan att vara en god pappa har jag försökt förstå hur juniortennis funkar i Sverige och Växjö TS. Efter att ha följt debatten om träningsmängd för juniorer började jag överväga om jag skulle ”ta min Mats ur skola” så att säga. Men i mitt vadande i åsikternas köckenmödding hittade jag nu Fidde Rosengrens inlägg i Expressen. Som akademiker är det sällan jag kan hålla med till 100% i något, men det här var det bästa jag läst på länge.

Läs Fidde Rosengrens inlägg i Expressen, det borde alla idrottsföräldrar göra.

Ja, jag vill, jag vill pappa!

Fick för mig att jag skulle gå in och titta på VTS sida nu när jag sitter och äter mina morgonflingor. Tur var det för annars hade jag missat att man skulle anmäla grabben till höstlovsaktiviteterna. Eftersom han går i mellanbollsgrupp var alternativet turneringen med förkortad bana och mellanboll. Så jag frågade om han ville spela match nästa vecka och svaret blev, ”Ja, jag vill, jag vill pappa”. Det kan jag inte tolka på annat sätt än att han är redo för sin första lilla tävling. Synd att jag har mycket i jobbkalendern och antagligen missar detta.

Är jag en börda för svensk tennis?

Tänkte ta mig en titt på Stockholm Open på SVT play nu, men kvartsfinalen hade fått framflyttad tid så jag passade på att läsa lite bloggar. Kom inte längre än till Åkes blogg om Växjö TS. På ett välvilligt inlägg om tillståndet för svensk juniortennis fick han mothugg från signaturen S(vilket i sammanhanget får tolkas som anonym) som hävdar att Strandbjörkshallen fylls till hälften av pensionärer och företag. Nu är jag visserligen inte pensionär än på bra längre, men ändock, jag tar ju upp en del speltid med mina taffligheter. Är det sant? Är jag i vägen för juniorer som behöver banorna bättre? Har lite svårt att tro att knattarna vill spela klockan 20-21 en vardag, men om klubben har lovande unga talanger att fylla även de sena tiderna med så är det bara att du hör av dig Åke.

Det ljuva livet som tennisförälder

Från och med idag ska jag vara föräldraledig några månader och jag fick en smakstart. Solen flödade på skolavslutningen på förmiddagen och på eftermiddagen lekte sonen i Strandbjörket. Först en timme i klätterställningarna och sen en timme med boll på tennisbanan. Strandbjörket kan verkligen vara en riktig idyll när sommarsolen värmer den grönskande parken och de vackert röda tennisbanorna. Det enda smolket i glädjebägaren var att vi inte fått med stumpor till grabben och som den matriallirare han är följde ett totalt sammanbrott när han insåg det och han vägrade att spela utan sockar. ”Pinsamt och dumt”, sa han. Så jag fick kuta ner till Kurt och köpa ett par tennissockor. En storlek för stora för visso med det var ju ”riktiga Federer sockar” så katastofen vände till succé på fem röda. Sen rusade han in och visade sen  upp ett fina framsteg på banan tillsammans med kompisarna. Det var bara två träningar sen sist jag såg dem, men stabiliteten i att hålla bollen i spel över nätet hade ökat från två till fem slag ungefär.  Man får hoppas att idyllen varar några dagar till.

Ännu ett litet tack till Bernth

Läste nyss på Rogers blogg att Bernth Martinsson ska avsluta sin tränarkarriär i Växjö TS. Tveksamt om jag fastnat för tennisen nu på gamla dar om det varit någon annan än Bernth som gett mig mina första tennislektioner. Jag har nog aldrig i något sammanhang träffat på en positivare pedagog. Inte ens det minsta lilla framsteg gick utan beröm från Bernth. Det är svårt att inte ryckas med när man får sådant stöd. Tack till dig Bernth även från mig.

Engagemang i alla lägen

Fredrik "Fidde" Rosengren på språng för att justera baksvingen.

Idag var första gången jag hade möjlighet att gå och se min son på tenniskolan ute. När vi kom till bana två var Fredrik ”Fidde” Rosengren på banan och ställde ut en korg med bollar på plan. Tage var den enda från sin grupp på plats när tiden var inne och jag fick en känsla av att vi var på fel bana så jag frågade om Tages grupp bytt bana. Svaret var att ”Fidde” var stand-in för Johan idag. Dagens pass gick fint och Tage tyckte det var lika roligt som vanligt. Det kan jag bara tolka som att Johan gör mycket rätt som kan leverera på samma nivå som Söderlings förstaval. Lika imponerande är givetvis Rosengrens förmåga att ställa om från ATP-coaching till nybörjarträning  och dessutom ta sig an båda uppgifterna med samma engangemang och glöd. Proffsigt.

Söderling valde Fidde

Nu blir Växjö TS åter representerat ute på ATP-touren i och med att Fidde Rosengren ska coacha Robin Söderling. Roligt. Har vi riktig tur innebär detta även att Fidde kommer att förlägga lite träningspass för Robin på banorna i Växjö. Det skulle vara högintressant att se ett rikigt proffs i träning och säkert inspirerande för klubbens juniorer.

Kikade in på VTS årsmöte

Av en slump halkade jag in på att börja spela tennis 2007 via jobbet. Efter ett par års bollskyfflande med volleybollserve och badmintonteknik ville en dag min då fyraårige son följa med. Och visst fick han det. Bollarna spreds ut långt från banan, han hade roligt, men jag visste ju inte hur man skulle spela själv så det kändes självklart att han skulle få börja i tennisskolan. Nu har sonen snart gått ett år i tennisskolan så jag tyckte att tiden var mogen för mig att gå på klubbens årsmöte. Man är ju lite nyfiken.

Det fanns inga diskussionspunkter så årsmötet avlöpte snabbt och man kunde även passa på att utbilda de närvarande ungdomarna i lite mötesformalia. Sen avnöjts våfflor i sällskap med Mikael, Anders och ordförande Åke. Åke berättade om klubbens anrika historia som om allt hade hänt igår. Efter våfflorna det spelades finalen i den återinstiftade finalen i handicapturneringen skeppet mellan Pontus Norberg och Olle Thestrup. En välspelad match med många underhållande bollar som till slut vanns av Pontus. Att dömma att den på läktaren ständigt surrande frågan ”vad är ställningen” så var jag tydligen inte ensam om att tycka att det var lite knepigt att hänga med och jag tror inte det här är modellen för ett ökat publikintresse.

Äkta tennisglädje

Tog med pocketkameran och dokumenterade min son och hans kompisar på Växjö TS minitennis. Tennis med härliga ungar och härliga ledare, vad kan bli bättre?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.