Den mörka årstidens mysfarbror är borta

Häromdagen gick journalisten Lars-Gunnar Björklund ur tiden. Många kommer säkert att sakna honom nu, jag har saknat honom länge. Som litet barn växte jag upp hos min mormor. Jag ägnade mycket tid åt att sitta på mattan i mormors tv-rum och bygga lego framför tvn. Ibland slog jag på den när det var lite extra tyst och tråkigt. Varje gång konstaterade jag att den visade brus eller något trist program från UR och så slog jag av den igen. Så gick månaderna, en efter en, men när hösten kom hände något. Då kom mina morbröder in i bilden. Framåt kvällen kom de in efter sina jobba och slog sig ner i soffan och fyllde bordet med sina spelkuponger. Sen satt de där och diskuterade.  De pratade ivrigt och sa konstiga saker spik, Tottenham, andra par ytter, helgarderingar, Fulham, Liverpool och annat jag inte förstod. De skrev på sina lappar och knycklade ihop många som de kastade ner på golvet. Så här i efterhand påminner scenen om en bekant  julklassiker. Jag som tjuren Ferdinand som bara satt där på min ryamatta med mitt lego och morbröderna i rollen som de tre upphetsade tre männen(dock utan lustiga hattar) som upphetsat diskuterade ovanför mig. Jag brydde mig inte om dem och de inte om mig. När det blev lördag kom de till mormors hus strax efter lunchtid satte sig i tvsoffan. På lördagarna satt de lugnt sida vid sida, läste sina tidningar och småpratade till klockan blev tre. Då slog de på tvn. Tvn spelade en ”fanfar” och sen kom det fram en bild på min morbror Bernt i tv-rutan. Nej, det var inte min morbror, det var Lars-Gunnar Björklund. Men de var lika till både utseendet och sättet. När fotbollen satte igång och det plingade till i rutan ropade och skrek mina andra morbröder av ömsom glädje och ilska. Ibland knycklade de ihop och kastade sina tipslappar i affekt också, men inte Bernt. Han nickade bara belåtet eller tittade ner på mig och skakade på huvudet. Jag gillade tv-personen Lars-Gunnar av samma skäl. Han utstrålade alltid en lugn balanserad förnöjsamhet. Min morbror Bernt gick bort tidigt, men Lars-Gunnars röst gjorde mig sällskap i många år. Jag ska ärligt säga att jag sällan satt och såg ett helt program, men jag slog alltid på tvn klockan tre. Den fyllde huset med ett självklart bakgrundsljud till allt jag gjorde på hösten och vintern. Det spelades inte bättre boll på tvn förr, absolut inte, men för min del var det gamla programmet Tipsextra så mycket med än dagens fotbollsprogram på tv. Ingen har tagit över Björklunds roll som mysfabror för mig, publikljudet är inte rätt från varken spanska, franska eller italienska ligan och plinget har inte heller samma klang. Det var många år sedan jag slutade ha tvn på som bakgrundsljud. Lars-Gunnar Björklunds stämma och Tipsextra spred lite värme hos mig många höst- och vinterlördagar . Kalla mig gärna sentimental. Fotbollen var inte bättre, men fotbollsprogrammen på tv var mysigare förr.

Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: