Betydelsen av fingertoppskänsla med barnen

Igår hade jag möjligheten att skjutsa min son till hans tennisträning. Förutsättningarna var som alltid nära på sämsta tänkbara.  När jag hämtade min son från skolan klockan två var energinivån som alltid helt i botten. Han ville hem och spela TVspel bara, men efter ett en pannkaka och ett par lussebullar  tyckte han att det kunde vara ok med tennis. Så här är det alltid och jag slogs lite av tanken, varför håller vi på med detta? Vi är ju inga tokskallar som går och förväntar oss att han ska bli ATPproffs. Det är inte tennisen i sig som är viktigt, det kunde lika gärna få vara rodd, löpning, bandy eller vad som helst. Men vi tänker inte abdikera och låta honom sätta sig framför TVspelet non stop. Nä, det finns för många belägg för att man mår bättre av lite fysisk aktivitet för att vi ska vika ner oss helt. Men jag är säker på att tennis skulle varit ett avslutat kapitel sedan länge om det inte det vore för Calle. Vi hade säkert konstaterat att tennis inte var hans sport och provat någon annan bara. Sen hade inte den funkat heller och vi hade provat en annan och så vidare.

Nåja, nu åkte vi alltså till Tages träning. När han klev ur bilen var han på nollnivå skulle man kunna säga. Varken pigg eller trött, glad eller sur. När han bytt om till tenniskläderna och kom in i hallen halv tre vände det. Hans spelkamrater stod och bollade på en ledig bana och han for in och började spela med dem. Det var kul att se att de kan gå in och spela och ha lite roligt själva nu, så  var det inte före sommaren. Något har hänt faktiskt. När klockan var kvart i kutade de över till rätt bana där Calle avslutade passet med gruppen före.

Ingen är perfekt och gör alltid allting rätt, men jag har inte sett Calle misslyckas med grabbarna än.  Idag var inget undantag, han körde grundslag och serve med dem. Tage stortrivdes hela tiden och efter passet frågade jag Tage om han hade haft roligt. ”Ja, det sa jag ju redan när vi skulle åka”. Han hade helt förträngt att han bara ville spela tvspel när jag hämtade honom i skolan.  Det finns många bra ledare, men Calle har verkligen en magisk touch som kan få en trött 8åring att gå från ”låt mig slippa” till ”så klart jag ville spela tennis, det har jag ju sagt hela tiden – faktiskt”. Han har en sällsynt kombination av falkblick, fingertoppskänsla och humor som kan få igång grabbarna en fredag eftermiddag. Växjö TS har ett gäng bra ledare, men Calle har en växel extra för att handskas med juniorer. Idrottslandet Sverige skulle behöva många fler Calle för att få fart på tvspelsgenerationen. Visst är det bra att man belönar de som coachar våra landslag, men sett ur ett långsiktigt perspektiv känns det större och viktigare att inspirera och engagera barnen från början. Det vore på sin plats att någon av alla galorna lyfter fram och ger priset som årets ledare till Calle eller någon som Calle. Utan idrottande barn faller hela pyramiden och då kvittar det vem som leder våra landslag.

Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: