Fokus på det mentala för junior

Sonens teknik har slipats av VTS coacher ett par år nu och de grundläggande bitarna börja hitta sin form. Taktiskt och mentalt är kärlet alltjämt i stort sett tomt. Ett antal olika former av motgångar har fått även min son att inse detta. Han frågade mig i förrgår om inte jag kunde spela lite matchspel med honom. Tidigare gånger vi försökt spela har inte slutat i dur, men man får inte ge upp. Jag hade lyckats hitta en morgontid i Södrahallen idag. Min vana trogen hade jag bokat banan längst bort i hörnet. Vi bollade lite och det såg fint ut. Efter fem minuter ville han att vi skulle spela tiebreak-matcher.

Glad i hågen började han serva. Det gick bra. Hans forehand var stabil, serven såg jättefin ut och backhanden var inte så vinglig som sist. Jag höll igen och försökte spela tillbaka bollar som han skulle kunna spela ut på. När bollen passerat nät ett par gånger slog jag medvetet kortare bollar för att ge honom en chans att avgöra. Tyvärr gick det inte som planerat. Han slog tillbaka bollarna rakt på mig tills han missade för det mesta. Så jag vann de första två tiebreak-matcherna på hans unforced. Han var dock glad och fortsatte spela till han missade en boll som jag la upp för smash i tredje tiebreak-matchen. Då blev han sur, började dänga till bollarna vilt och muttra. Det gick inte att prata med honom så jag tog till en sista desperat metod. Jag testade att missa med vilje. Jag misstänkte att han skulle genomskåda det. Så fort han slagit en boll över nät missade jag i princip. Han fortsatte att vara arg tills jag sa att det var 6-0 till honom. Då slutade han surmuttra. Han slog en fin serve, jag la upp en bjudning mitt i banan. Han slog den rakt på mig och jag slog medvetet hål i luften så han vann.

Jag fortsatte klantspela och han blev gladare och gladare i takt med att poängen ramlade in. Efter en stund behövde jag inte slå hål i luften längre. Det räckte ett dubbelfel här och där och att låta bli att springa efter bollar som han placerade ut skapligt mot sidlinjerna. Han genomskådade mig inte och humöret var på topp när vi lämnade hallen. Läggmatcher verkar vara medicinen för dagen. Känns tveksamt, men situationen kräver det tydligen.

Efter lunch var det dags för dagens andra stora tennisaktivitet. Grabben skulle vara bollkalle när VTS lag skulle kvalspela till elitserien. Att vara bollkalle är en rejäl övning i tålamod för en otålig nioåring och han fick ett riktigt elddop. Han stod det avslutade setet i dubbelspelet och fick fortsätta som ensam bollkalle på ena sidan i Olles singelmatch. Den matchen skulle visa sig bli den sista och längsta. Visst skruvade han och dansade lite ibland, men han skötte bollkalleuppgiften trots att han fick stå på benen i princip i ett sträck mellan klockan halv tre och halv sex. Strongt jobbat. Belöningen blev kvällsmat på thairestaurangen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: