När spelglädjen tagit slut

I eftermiddag såg jag några minuter av vad som kan bli min sons sista tennisträning. Det blir inte så många minuter man kan se när man passar en ettårig lillebror, men det lilla jag såg var som det varit senaste halvåret. Tekniken finns där i grunden, fysiken också, men koncentrationen och framför allt glädjen saknades. Utan de två sist nämnda komponenterna går det inte att spela tennis och framför allt var det vad dagens träning handlade om. Detta var ett sista försök till att väcka spelglädjen till liv.

Min son har nu spelat tennis i drygt fyra år. Först tyckte han det var krångligt och frustrerande, men efter ett par gånger med fantastiska knatteledare tyckte han det var jättekul. Steg för steg lärde han sig de olika grunderna i tennis.

Efter ett par år var det dags att börja räkna poäng. Till en början under ledarnas vakande ögon gick det bra. Han vann ungefär lika många bollar som han förlorade och det hela var en rolig lek. I den första lilla turneringen gick det dock helt fel. Han blev jättenervös, förlorade och blev otröstligt arg i första matchen. Sedan dess har motgångarna följt slag i slag. Matcher har förlorats med de minsta marginalerna, på felräknade poäng eller i helt chanslösa matcher mot överlägsna(inte sällan överåriga) motståndare.

Alla har vi försökt att få honom att se glädjeämnen, framstegen och inte gräva ner sig i resultaten. Det har tyvärr varit för helt döva öron då. När vi runt omkring sett ett halvfullt glas fyllas på har han sett ett nästan helt tomt glas. Ett av hans största framsteg har ändå varit humöret. Det inledningsvis nästan gränslösa raseriet kunde han nu i de senaste matcherna tygla ganska bra. Tyvärr kunde denna humörförbättringen inte uppväga att motståndarna spelat mer och förbättrat sig samtidigt som han stått kvar på samma nivå och inte taktiskt utvecklats.

Som en sista åtgärd provade vi att sätta honom i en grupp med mindre spelvana i höstens tennisskola. Förhoppningen var att han skulle uppmuntras av att kunna styra lite i spelet. Tyvärr var skillnaden för stor och han tyckte inte alls det var roligt. ”De fick knappt ens fick tillbaka bollen”, var hans första kommentar i bilen på vägen hem.

Så även om vi gärna sett honom fortsätta spela för att utveckla sin självbehärskning och andra nyttiga egenskaper är det dags att inse att vi nått vägs ände. Hans spelglädje är helt slut så det är dags att sluta nu eller i alla fall ha uppehåll på obestämd tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: