Seger för Sofia Arvidsson

Det är ju sällan min blogg handlar om tennis på proffsnivå, men idag måste man ju glädjas lite åt att Sofia Arvidsson klådde italienska Vinci på det franska gruset. Jag hittade en livestream på webben så jag kunde faktiskt se hennes match idag. När Sofia spelar som bäst är hon riktigt kraftfull från baslinjen. Påminner en del om Robin Söderling faktiskt. Kan hon hålla sig borta från svackorna skulle hon kunna ta hem franska öppna rent av för högsta nivån finns där.

Före detta inträffade var jag nere med sonen på majtennisen. Idag tog vi det ostressade alternativet och var med på Pontus träning. Min kritikkänslige son har velat stressa ner till Calles tidiga pass senaste veckorna. Jag har undrat varför och idag fick jag förklaringen. ”Jo, det är en kille i Pontus-gruppen som säger taskiga saker när jag missar och så”, sa min son. Jag svarade att bästa motmedlet är att koncentrera sig på spelet och vinna alla bollar för om man inte missar kan han inte gnälla. Det var visst en bra medicin för grabben spelade koncentrerat och vann deras minimatch i träningen. Efteråt var grabben på humör för extra spel och gick först och slog en stund mot nya bollväggen och bollade sen lite mot mig på minibanan.

Nyss spelade jag en måndagsdubbel med Magnus igen. Idag mötte vi de luriga herrarna från Öjaby. Första sätt spelade vi säkert och diciplinerat. Ju mer fart vi tog ur våra slag desto lättare vann vi. De var lika dåliga på att sätta fart på slafsiga bollar som vi brukar vara. Dessutom hade vi en del flyt med linjerna. Setet slutade 6-1 precis när äggklockan ringde. Vi spelade hyggligt i andra set, men de vann några avgörande breakbollar efter fantastiska reflexparader vid nät. vid 0-2 kollapsade mitt spel och jag fick inte in någonting. Serveuppkasten blåste helt bort i vinden och dubbelfelen haglade. Det enda positiva var att jag inte prickade Magnus i häcken igen. Så andra set förlorades med 1-5, till stor del på grund av mitt dåliga spel.

18:14 – nu är tennisdagen slut.

Idag har det blivit mycket tennis för mig. Klockan 9:45 gick jag med junior till mellanbollen i C-hallen. Det började i vanlig ordning med att han och Erik gjorde en helt okoncentrerad inbollning där varannan boll inte landande före väggen. Sen byttes de av med de andra två och fick lite instruktioner i fotarbete och förmaningar om att spela kontrollerat och hålla bollen i spel. Sen skulle de spela mot varandra med poäng för första gången någonsin. Det började med att Erik ”servade” med en forhand och Tage klappade bollen ungefär en meter för långt. Det upprepades sex gånger i rad och Erik räknade glatt till sex noll. Sen såg jag att Tage ändrade min. Och nästa boll la han över med en lugn båge över nät. Erik lyfte tillbaka, Tage tillbaka och så höll det på ganska många slag tills Erik slog i nät. Tages första poäng var bärgad och sen bara rann det på. De flesta bollarna gick fler än 10 gånger över nät och några bollar avgjorde grabben med smasch. Jag satt som chockad. Erik höll räkningen och Tage höll tyst även då rätt många domslut gick honom emot. Även det var glädjande att se. Matchen slutade enligt deras räkning 18-18.

Klockan 11:00 spelade jag en timma med Magnus. Jag passade på att prova ett Prince Longbody som blivit liggande i KMTs lager sen före millenieskiftet. Det var en intressant upplevelse. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att spela dubbelfattad backhand igen helt naturligt. Det mindre huvudet och den mindre sweetspoten gav en mer direkt feedback på när jag träffade orent. Ganska pedagogiskt för en slarver som mig. Det blev dessutom väldigt uppenbart för mig vad som menas med power. Halvhårda slag som hade suttit vid baslinjen med mina vanliga Prince O3red orkade knappt fram till nät och jag kunde knappt ens dra på så jag slog ut. Det var svårare att få spin på bollen, men å andra sidan kändes det mycket tryggare och enklare att hålla bollen i spel. Så jag köpte faktiskt hem Kurts gamla demorack.

Eftermiddagen tillbringade jag med Stockholm Open på TV. Med sin serve, forhand och inte minst metodiska attityd skulle jag inte bli chockad om vi får se Milos Raonic runt topp 10 rankingen nästa år, men jag är ändå väldigt glad att Monfils vann matchen. Att slå en volley mellan knäna i ett avgörande läge, förlora det gemet och sen lyckas breaka tillbaka och vinna matchen. En sån lirare måste man ju bara älska.

Gaël Monfils – vilken lirare!

Det var som alltid en upplevelse att se Monfils spela igår. Han är verkligen en lirare i ordets alla betydelser. Han är ju en riktig atlet som hoppar och smaschar som ett volleybollproffs, dyker efter bollar som Yannick Noah och slår stoppbollar som Pernfors i sitt esse. Och så kryddar han anträttningen med ett levande minspel som växlar mellan full koncentration och en lekfullhet på gränsen till total nonchalans. Som talanglös tennismotionär skär det i hjärtat att se en sån jättetalang sumpa avgörande bollar som man inte ens skulle bommat själv. Men mest av allt är det härligt att se att någon trots rankingpoäng och miljoner i potten kan vara sig själv och bara gå ut och ha kul på banan. Han bjuder oss verkligen på stor underhållning och show när han spelar Gaël. Som tennispublik är jag överlycklig att han är kvar i turneringen och det vore härligt att se en final mellan honom och den pånyttfödde James Blake eller en Nalbandian på spelhumör.

Tennis är tråkigt

att lyssna på i radion. I synnerhet om man kör 3,5 timmar i oktobermörker och ösregn och får höra att Ryderstedt slarvar och skänker bort en massa poäng på oforcerade fel. Nu ska jag se om jag kan se nåt på TVn istället.

Söderling och Pim-Pim

Häromdagen bröt Johanna Larsson och Pim-Pim sitt samarbete på grund av plånboksfrågor. I notiserna av gårdagens TV-sport nämndes att Robin Söderling bryter upp från Claudio Pistolesi. Det gavs ingen speciell anledning. Så spekulationerna om varför är i full sving nu. Kan detta möjligen sluta med ett samarbete mellan Söderling och Pim-Pim? Nä… det kan det väl inte?

Söderling till kvarten i Australian open

I avsaknad av rapportmöjligheter från tennisens bakgård ägnar jag dagens inlägg till att spekulera lite i Robins chanser i Austrailian Open 2011 i stället.

Eftersom det går på både fel TV-kanal och fel tid har jag givetvis inte sett något av Söderlings vinst mot Potito Starache, men jag tycker det mesta talar för att han bör klara att gå till kvartsfinal när man tittar på lottningen.  122a rankade Gilles Muller är ett lite okänt kort för mig och tennismatcher vinns ju som bekant på banan och inte på pappret, men jag kan inte se något som talar mot Robin i den matchen. I tredje omgången väntar 30rankade Tomasz Bellucci som Robin inte mött sen 26/6 2010 då Robin vann säkert i 3 set. Så jag skulle skatta Robins chanser till 70-30 att vinna den matchen med tanke på underlaget. I åttondelen skulle det kunna bli Tsonga som passat Söderling bra i tidigare möten, känns som en 65-35 chans för Robin. Om sen saker utvecklar sig som väntat bör Andy Murray eller Jurgen Meltzer vänta i kvarten. Med tanke på tidigare möten skattar jag Robin som knapp underdog till segern här med ungefär 45-55 mot Meltzer och kanske 40-60 mot Murray. Jag har gärna fel, men jag tror dessvärre inte att vi får se Robin i en eventuell semi mot Nadal.